DHlogo_mobil

regissör liza fry intervjuas av kulturstiftelsen för deras verksamhetsberättelse 2015

Fyra frågor till Liza Fry, konstnärlig ledare och teaterpedagog på Drömmarnas Hus och regissör för Den röda tråden.

Vad var det som fick er att vilja genomföra projektet? Hur kom ni på idén?
”För mig startade tanken på temat rädsla och mod, när jag arbetade med ungdomarna i teatergruppen här på Drömmarnas Hus. Vi pratade mycket om rädsla. När jag själv var liten var jag rädd för nästan allt men mest: tuffa killar, att mina föräldrar skulle dör, att sova, att jag själv skulle dö. Jag gick själv emot mina rädslor genom att börja arbeta med teater och det gör ju en del av dessa ungdomar också.
Vi tänkte på att mycket som händer i världen just nu egentligen också styrs av rädsla. Vi blev intresserade av att se om det fanns något sätt att sprida mod och samtidigt ställa frågor kring rädsla?
Vi ville också utmana oss och göra en föreställning som inte var språkburen utan berättades mest med musik och rörelse för att kunna nå många nya och gamla Malmöbor. När vi nu hade tematiken klar så blev vi eld och lågor.”

Var i projektet är ni nu och hur har det gått hittills?
”Just nu är produktionsarbetet inne i en oerhört rolig och lustfylld fas. Vi har precis kickat igång ungdomarna igen efter juluppehållet och börjat fantisera kring den urbana väsensvärlden. Det konstnärliga teamet har kommit en bit på väg så att man kan börja drömma om hur det kommer att se ut. ”

Vad har hittills varit mest överraskande, förvånande eller svårt?
”Jag skulle nog säga att det har varit utmanande att hitta rätt spelplats eftersom vi har en luftakrobat med i föreställningen. Vi har aldrig arbetat med luftakrobater i befintlig stadsmiljö och funderade en del kring säkerhet och möjlighet. Det tog tid, var många olika aspekter att tänka in, innan vi tillslut kunde bestämma oss för den ultimata platsen.

Vad har varit det mest spännande mötet ni haft genom projektet?
”I veckan kom det två pojkar från ett boende för ensamkommande in till teatergruppen, där en inte förstod språket alls. Det var modigt. Sådana saker ger mig hopp och inspiration och jag är övertygad om att det också kommer att spridas till hela projektet och vidare.”