DHlogo_mobil

Äventyrets pedagogiska skafferi 2015

Folktro – kort fakta och länkar

Vi tänker att det kan vara bra att innan äventyret ha arbetat lite med vad folktro och väsen egentligen är. Vad skiljer egentligen dåtidens folktro från dagens religion och vilken funktion tror man att den fyllde? Här nedan följer lite fakta samt en hel del länkar som kan vara till hjälp och bidra med lite inspiration.

Folktro – vad är det egentligen?

Folktro är ett begrepp för att beskriva den brokiga väv av övernaturliga föreställningar som var (och till viss del fortfarande är) en viktig del av människornas tanke- och föreställningsvärld. Folktro är inte en del av en officiell, religiös tro. Däremot har långt ifrån all folktro av hedniskt ursprung - tvärtom är kristna föreställningar och värderingar en central del av den folktro vi idag känner till.

I folkminnessamlingar runt om i Sverige finns uppteckningar som gör att vi vet en del om den folktro som präglade människornas vardag i bondesamhället. Folkminnessamlingarna kom, i huvudsak, till i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då museer och institutioner började samla in och skriva ner den äldre muntliga traditionen för att rädda den till eftervärlden i en tid då samhället snabbt och radikalt förändrades. Men det finns även äldre källor, som gör att vi även vet en del om folktroföreställningar under medeltid och i vissa fall längre tillbaka i tiden än så.

Skogen i folktron

Skogen var en viktig plats för människorna förr. Där fanns mat, virke, ved och annat man behövde. Men skogen var också en farlig plats – råkade man ut för en olycka eller gick vilse ute långt hemifrån var det svårt att få hjälp. Skogens faror speglas också i folktron. De väsen som man trodde fanns i skogen (eller i vatten) sades vara farligare än de som var nära gården. Men det var inte bara övernaturliga väsen som var farliga i skogen. Där fanns också rovdjur som utgjorde ett reellt hot, kanske inte i första hand mot människorna men däremot mot deras boskap. Det var ofta barnens uppgift att gå vall med djuren i skogen, en ensam och ibland farlig syssla. De hade ansvar att se till att inget djur gick bort sig i skogen eller blev taget av rovdjur. För att inte locka till sig rovdjur genom att använda deras rätta namn använde man ofta så kallade noanamn när man talade om dem. Björnen kallades till exempel för Nalle, räven för Mickel och istället för varg sa man Gråben.

En skrift producerad av Skånes hembygdsförening om folktro med tyngdpunkten på Skåne. HÄR (pdf)

Professor berättar HÄR

Wikipedia HÄR

UR play har här producerat en liten serie som handlar om olika naturväsen som har visats på Barnkanalen. HÄR 

TRO & VÄSEN från UR: Följ med morfar och barnbarnet Elin på spännande äventyr i den svenska folktron. Morfar älskar att berätta, Elin älskar att lyssna på hans mustiga historier om mystiska väsen och övernaturliga figurer. Men är det riktigt sant? HÄR

Trailerfilm om människor som mött väsen.

Fakta om väsen som man behöver veta lite mer om

Befintliga väsen och fiktiva väsen

En sida med lite fakta kring folktro samt olika väsen. HÄR

En liten film om de underjordiska producerad av SVT (drygt 12 min lång) HÄR 

Trolltider. Klassisk julkalender från SVT. Hela serien HÄR.

En kort film/bildspel som ger en övergripande presentation av några olika väsen (3.48 min lång) HÄR  

Folktro – kort fakta och länkar https://www.bibliotekuppsala.se/123257/sv/articles/gammal-svensk-folktro http://sv.wikipedia.org/wiki/Folktro

Fakta om väsen som man behöver veta lite mer om
Befintliga väsen och fiktiva väsen HÄR


Vittra

Norrland upptar som bekant den större delen av Sveriges yta och består av många områden som sinsemellan är väldigt olika. Men överallt är det ett och samma folkväsen som dominerar berättandet, Vittran. Ordet vittra betecknar flertal. Vittror är en senare tidens skriftspråkform som sällan eller aldrig användes i gamla muntliga berättelser. Andra folkliga varianter av begreppet är vitra eller vättern. Det finns också specifikt norrländska föreställningar, mestadels knutna till fäbodar där vittra sägs ha egna kor och getter. Den som lyckades fånga en vitterko kunde skatta sig lycklig, en sådan ko mjölkade osedvanligt mycket.

Likheterna med vättar i landets sydligare delar är stor. Vittror bor mest under marken, men de kan också uppehålla sig i stenblock och gamla träd. Ofta är vittra småväxta som vättar, men det finns undantag. De kan vara av mänsklig längd men också mycket större, särskilt norrut längs kusten.

Dom är släktingar till huldran och skogsråt. De kallas även jordbyggare och underjordiska och har vissa drag av vättar. Vittrefolket bor, liksom vättar, under jord, i berg och stora stenar. Vittrefolk är ganska lika oss människor, fast i allmänhet vackrare. De åldras och dör ungefär som vi. Uppgifterna om deras storlek varierar mellan två decimeter till två meter. De påstås kunna förvandla sig till små djur om det behövs. Liksom tomtar och vättar lever de ofta i fredlig samexistens med oss människor. Särskilt fäbodar var populära boplatser för vittrorna förr. De kan vara oss till stor nytta om vi låter dem husera ifred. Irriterar man dem blir de genast besvärliga. Kvinnliga vittror kan, liksom skogsfrun, roa sig med att locka folk vilse och män i säng. Förresten så var det åtskilliga fäbostintor som tog sig en svängom i sänghalmen med manliga vittror också. Dock verkar vittror i allmänhet bete sig oerhört civiliserat. De lever familjevis och håller sig med boskap, oftast kor och getter. Dessa var förr en begärlig bytesvara då vittras djur gav större avkastning än människornas.

Vittran är folktrons klädsnobbar nummer ett. De är alltid mycket välklädda. De använder klädernas färg som signal för att visa vilket humör de råkar vara på. Vitt, betyder att de är glada och snälla. Rött innebär att det är en ledsen eller arg vittra du har att göra med. I en del trakter bär kvinnorna eleganta kläder medan männens plagg är enklare. Hos kvinnorna är det dock framför allt det långa håret, hängande eller konstrikt flätat, som tilldrar sig uppmärksamhet. En del vitterkvinnor är svarthåriga, andra blonda eller rödhåriga, ungefär som det är bland vanliga kvinnor. I regel beskrivs vitterkvinnorna som mycket vackra och förföriska.

Att vittra mycket hårt och handfast kan påverka tillvaron även i vår tid är det åtskilliga människor som tror. Motorvägen norr om Gävle ogillas av de övernaturliga varelser som håller till i området, heter det, och därför är den vägen olycksdrabbad. Tankemönstret tycks vara hämtat från Island, där myndigheterna anses behöva ta hänsyn till de övernaturligas önskemål då de bestämmer sträckningen av vägar eller planerar nybyggnation på landsbygden.

Även om vittra har man berättat att de kräver att ladugården ska flyttas, att de bergtar, snappar bort småbarn och så vidare.

Vättar

Vättar är små varelser som lever under jorden. De ser ut som små människor och lever i samhällen precis som människor. De lever i närheten vid människorna, oftast i harmoni utan att skada människorna. Om människorna däremot gör något som obehagar vättarna kan vättarna ta till magiska krafter och ställa till förtret som sjukdomar, fattigdom och brand. Om man däremot hjälper vättarna kan man bli rikligt belönad. Föreställningen att vättar kunde anta annan skepnad var också vanlig, då främst till en padda varför man noga aktade sig för att skada sådana. Berättelserna om vättarna är rikliga med olika motiv. Ett vanligt sådant är hur vättarna straffade människor som medvetet skadat en vätte eller buritsig illa åt mot dem. Ett vanligt straff var att vättarna brände ner gården eller lät bonden få otur med djuren. Eftersom vättarna bor i marken kunde en sådan orsak vara att man hällt ut varmt vatten som trängt ner i vättarnas boning och skållat dem. Det var därför vanligt förr i tiden att folk ropade saker som "huka er vättar" innan de hällde ut skurvattnet för att

vättarna skulle hinna sätta sig i säkerhet. Det kunde också hända att man omedvetet gjorde vättarna något illa. Ett sådant exempel kunde vara att det droppade dynga från ladan ner i vättarnas hus. Vid ett sådant tillfälle kunde en vätte komma och be bonden att flytta sin lada. Om man då gjorde vätten till viljes blev man belönad och kunde få lycka med gården eller hjälp av vättarna nattetid. Om man däremot inte gjord som vättarna bad kunde man vänta sig olycka. Som tack för att man hjälpte vättarna kunde man få belöningar. Om man gav en vätte något den bad om kunde man få förmågan att se deras bröllop som var vackert och ståtligt att se. Det berättas även hur kvinnor som hjälpt vättar vid barnfödsel blivit belönade med rikedom. Det var något skrämmande med vättarna. Mycket av det som gick fel med gården och sjukdomar, speciellt hos barn, skyldes på vättarna. Vättarna kunde leka med gårdens egna barn. När föräldrarna upptäckte det kunde det bli komplikationer. Föräldrarna kunde försöka bli av med de oönskade lekkamraterna genom att skålla dem, vilket oftast resulterade i att gården brann ner. Vätten var vanligt i södra Sverige och har många likheter med våran gårdstomte gårdens väktare i det att den ser ut som en liten människa och lever vid gården och kan påverka dess djur. Tomten har däremot rollen som gårdens väktare som tar hand om gården så länge människorna gör honom till freds. Vättarna lever mer ett avskilt liv och lägger sig i människornas liv först vid särskilda omständigheter.

I norra Sverige Förekommer ett vätte liknande väsen vid namn vittra. Vittrorna var större än vättarna och antog oftast osynlig skepnad. På vintern när fäbodvallarna stod oanvända tog vittrorna dem i besittning och hade sina boskap där. En vitterko var mindre än vanliga kor och hade den egenskapen att den alltid mjölkade karet fullt. Vittrorna stod i nära släktskap till människan och det var inte ovanligt med historier om kärlek och giftermål mellan vittror och människor. Vittror kunde även röva bort unga flickor och tvinga dem till giftermål i likhet med trollens bergtagning. Historierna får här ett annorlunda innehåll jämfört med hur man levde i olika delar av landet. Gårdsvättarna bor helst under boningshus eller möjligen stallbyggnader. De vill ha det varmt, rent och välordnat omkring sig. Om gårdsfolket missköter husen blir vättarna sura och flyttar därifrån. Det är inte så kul då en sur vätte kan få för sig att ställa till med mycket oreda innan han sticker. I värsta fall kan han få för sig att göra gårdsfolket, särskilt barnen, sjuka. Enligt traditionen ska allt som hamnar på golvet tillfalla vättarna, pengar, brödsmulor etc. En god husmor städar alltså inte innan vättarna hunnit hämta det de vill ha. Skogsvättarna bor familjevis under stenar eller träd, och på vissa håll i små samhällen ihop med andra familjer. De är inte direkt folkilskna, men tycker illa om främlingar och människor som stör deras ordning. Vättarna tar på sig ansvaret för att vakta sin omgivning. Det kan vara en skog, en ö eller någon annan avgränsad plats. Den som gör intrång på vättarnas område måste vara försiktig med vad han gör. Ett ställe som ofta hade vättar som väktare var kallkällor. För att inte få sitt vatten förgiftat kan det vara smart att spotta i vattnet och mumla: Tvi för vättar och tvi för allt ont! innan man tar sitt vatten. Vättarna har gjort sig kända för att sabotera allt från skogsavverkningar till vägbyggen som inkräktar på deras domäner. På Island bygger man ingenting utan att först ha konsulterat någon klok gubbe eller gumma som har kontakt med de underjordiska. Säger vättarna nej bygger den kloke islänningen sitt hus någon annanstans. En klok gumma var på besök ifrån Island i början på 1980-talet och ville åka till Knalleland i Borås för att handla. De tog riksväg 40 från Göteborg och hade väl kommit halvvägs till Borås när tanten frågade: - Händer det många olyckor längs den här vägen? Hennes ressällskap berättade då att vägen brukade kallas Dödens Väg, på grund av alla svåra olyckor. Tanten nickade och sa: Jag förstår det. De har ju byggt vägen rakt igenom småfolkets boningar!

Vätteljus.

Man kan ibland hitta något som liknar små hemstöpta ljus ute i skogen. De kallas vätteljus och antogs förr ha använts till att lysa upp vättarnas underjordiska hus. Vätteljusen är egentligen ett slags förkalkade fossil som förr betraktades med stor aktning då de antas besitta en stor magisk kraft.

Fakta om Vätterosen http://linnaeus.nrm.se/flora/di/scrophularia/lathr/lathsqu.html

http://www.luontoportti.com/suomi/sv/kukkakasvit/vatteros

Vätterosen Lathraea Squaraia är inte som andra blommor och växter! Färgen är blekrosa till vit och den saknar helt klorofyll, kan inte själv "fotosyntesa" utan parasiterar på lövträdens rötter och formen ser ut som en halv pinne där blomställningarna sitter på ena sidan. Man hittar vättarnas egen blomma nära hasselbuskar och aspar eller alar. Den växer ofta i grupper om tre till tio exemplar, den kommer ganska tidigt ofta med blåsipporna och kan sedan ses fram till slutet av maj. Vätterosen är vättarnas egen blomma, kommer direkt från underjorden och färgen är ju inte som någon annan .....