Arbetet
med Artists in Creative Education hade sin final i och med en slutkonferens som ägde rum i Bryssel den 6
oktober. 150 deltagare från hela Europa träffades på Bronks teater.
Pia Paglilunga är verksamhetsledare på bibu.se, scenkonstbiennal för barn och unga i Lund.
Varför ville du vara med här?
– Jag arbetar med ett inspirationsforum för vuxna som arbetar med professionell scenkonst för barn och med barns skapande. Drömmarnas Hus är en av de intressanta på det här området i Sverige och från det här projektet kommer jag att kunna ta saker vidare. Vår nästa festival har dessutom fokus på Belgien och Holland.
Vad kommer du att ta med dig?
– Idéer, idéer på föredragshållare och workshop-hållare och viktiga kommentarer. Vi har inte råd att vara protektionistiska, det gäller att skapa kontaktytor och att också informera om oss.
Varför tycker du att man ska arbeta med kultur i skolan?
– Personligen tycker jag att det handlar om alla människors rätt att utvecklas och att leva ett rikt liv. Att det ska finnas många uttrycksätt. Det är grunden.
Paul Collard leder styrgruppen för Artist in Creative Education och är vd för CCE (Culture, Creativity and Education) som startat hela projektet.
Varför tycker du att det är viktigt att arbeta med kultur i skolan?
– Viktigt för vem? För konstnärer kan det vara relevant att få in röster från andra människor.
Paul berättar en historia om en konstnär som varit med en klass och samlat saker på stranden för att sätta ihop till ett konstverk (så som många skolbarn gjort). När de kom hem med sakerna tyckte barnen att det inte riktigt var som de upplevt det på stranden. De satte till ljus. Men det var fortfarande något som saknades. De spelade in ljud. Men det var fortfarande inte som de känt det. De skev dikter och byggde sedan samman allt till ett konstverk.
– Folk sa till mig att det var en fantastisk konstnär. Jag sa nej, det var en ganska tråkig konstnär som alltid hade jobbat med stenskulpturer, men barnen gjorde honom fantastisk.
För lärarna är det viktigt för att de ser förändringarna i barnens beteende. De blir exalterade och känner att det var så här som de en gång lärde sig att undervisa.
För barnen handlar det om beteenden, att lära sig att överleva i framtiden. Att lära sig att handskas med osäkerheter – det är bra utbildning.
Vad är det bästa med detta projekt?
– Det är alltid konstnärerna. Jag har jobbat jättemycket med att bygga ramverket, suttit i en massa möten och planerat. Sedan när konstnärerna kommer in så blir det aldrig vad man tänkt sig. ”Targets”, det var något som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Den filmen i sig är en kraftfull förklaring till varför vi gör det här.
Cristina Gottfridsson är dramatiker och kom till konferensen i Bryssel som representant för relativt nybildade Centrum för Dramatik.
Varför ville du vara med här?
– Som dramatiker har man en liten arbetsmarknad. Det är inte många som kan försörja sig på enbart sitt skrivande, man måste göra mer saker. Och då kan arbete i skolan vara en födkrok. Därför passar det här oss. Jag är nyfiken på hur andra gör, hur de jobbar. Dramatiker är ensamvargar, många är osäkra. Jag talade inför 3000 personer för ett tag sen. Det var inga problem. Sen när jag skulle möta trettio 15-åringar dagen därpå så var det mycket svårare.
Varför tycker du att man ska arbeta med kultur i skolan?
– Inte med kultur, men med konstnärliga vägar. Det är något som skolan inte fattar, hur mycket det ger. Det är en oslagbar metod till inlärning att jobba konstnärligt och inte pedagogiskt i alla lägen. En konstnärlig ingång för att lära om livet, det är jag intresserad av.